I ett fallfärdigt brygghus tillhörande en villa i Gastagudan (Stora Nygatan) bodde Julius Svensson,
allmänt kallad Tjärejulle. Namnet hade han fått på grund av sin tidigare syssla att tjära papptaken på
Bolaget. Efter gamla tiders manér namngav man då personer efter egenskaper, sysselsättning eller
släktskap. Det kunde då bli så att Nils Jönssons hustru Vesta i dagligt tal kallades Nils Jönsas 
Vesta. 
I min barndom var Tjärejulle en liten skinntorr man som för det mesta var ute och gick med en halv-
vild hund i ett vanligt snöre. Han hade inte många tänder i munnen, så hans tal var näst intill obegrip-
ligt. Däremot var han ett spänstfenomen som inte drog sig för att springa ikapp med oss barn vid
tillfälle. Han vann för det mesta. Han levde på sin lilla pension och gjorde inte en människa något
förnär, även om han var glad för att prata. Synd bara att ingen förstod vad han sade. När han gick
ut lade han en sten för dörren, naturligtvis var det ett populärt rackartyg bland oss barn att lägga 
dit den när Tjärejulle var inne. Ett ganska oförargligt spratt, eftersom det gick att öppna dörren 
ändå - även om med svårighet. 
Tjärejulle hade ett hetsigt temperament, så det tillhörde nöjet att hålla sig i närheten och lyssna. Vid
ett tillfälle när Tjärejulle var ute och handlade lyckades hans hund förmodligen välta spritköket, var-
vid brand uppstod som brandkåren snabbt lyckades släcka. På väg hem passerade Tjärejulle lek-
platsen där vi barn lekte, varvid vi talade om för honom att brandkåren var i Gastagudan. "Det ski-
ter jag i, bara det inte brinner hos mej" sa han. Tyvärr omkom hans hund vid branden till Tjärejulles
stora sorg, men han skaffade  ganska snart en ny hund. 
På senare år ville myndigheterna ha in Tjärejulle på ålderdomshem, men det ville inte han. Han hade
förmågan att hålla sig undan varje gång han skulle hämtas, men till slut kom han in på ett hem i alla
fall. Det överlevde han inte. Kanske för att hans hund inte fick följa med, kanske för att hans skyd-
dande smutslager omsorgsfullt avlägsnades. 
Vem vet, men i sin himmel fortsätter de säkert sina strövtåg tillsammans.