När man nuförtiden promenerar eller cyklar på den nyligen iordninggjorda invallningen tänker man
inte på att man jämfört med förr befinner sig långt ute från den gamla stranden. I höjd med dagens
cisterner gick dåtidens strandlinje och mellan de båda örarna låg en av den tidens mest frekvente-
rade badplatser. Den kallades för Frihamnen, förmodligen för att det gick att segla in ganska stora
skutor dit för uppankring utan kostnad då hamnen var full. Den sydligaste ören var längst in mot land
förstärkt med stridsvagnshinder av solid granit och närmast denna var det bäst att bada. Vattnet
blev ganska fort djupt och ute i vattnet där man inte längre bottnade låg ett par stora stenar, en av
dem kallades för Ålakistan. Om man vid lågvatten simmade ut dit kunde man kliva upp på den, det
var ett riktigt äventyr för en liten grabb. Längre ut bestod ören av natursten, många minns säkert hur
man tillverkade flatbottnade masonitbåtar och kajkade runt bland stenarna i dem. Av anledning som
jag inte kan förstå kallade vi alltid dessa båtar för surfing, men det hade föga att göra med vad vi
idag förknippar med ordet. Den norra ören, Långören, där invallningen tar slut  kan fortfarande ses
där, även om aldrig så lite. Mitt emellan örarna låg en jättestor sten, Mårtensstenen. Den var flera
meter hög och låg på ganska djupt vatten, men vid sällsynta tillfällen med lågvatten kunde man gå
torrskodd ända dit ut. Den lär ligga dold någonstans under schaktmassorna idag.